En vän frågar inte om du vill ha te. Hon kokar för att hon vet att du vill ha det
Med en fot i vardera världsdel
Nu var det Camilla jag pratade med och jag hörde på hennes röst hur mycket hon älskade att vara där. Och jag känner med henne. Jag vet hur lätt luften är att andas där, vet hur vackert alla ord klingar, vet hur underbart hela livet är. Hon berättade att hon aldrig ville komma hem igen och jag förstod varende ord och intalade mig själv en en gång att det var därför som jag inte åkte med. Jag skulle aldrig kunna packa ned alla mina saker igen och åka hem! Hem från hem? Dessutom skulle fötterna aldrig gå med på att röra sig en millimeter mot Grythyttan när de väl fått kännas vid Californisk mark igen. Hjärtat skulle säga en sak och hela jag skulle vara tvungen att intala mig själv med stora bokstäver att jag visst gjort rätt val.
Det som räddar mig nu är känslan av att jag valt väg med hjärtat och jag vet att när jag gör det hamnar jag alltid rätt! Jag har lyssnat till en dröm. Precis som ja gjorde i Augusti 2007. Jag har mina drömmar och jag ryser i hela kroppen när jag fantiserar, drömmer och planerar.. Jag siktar mot stjärnorna.
:)
All kärlek,
Lina
Lina, välkommen tillbaka
Det är märkligt hur mycket jag lät känna mig själv bara genom att läsa mina inlägg från äventyret i USA. Det finns ingenting i världens, absolut ingenting, som ger mig samma känsla som dessa ord, meningar och bilder ger mig. Ingenting! Vad som ger mig kraft och glädje i bröstet varje gång som jag läser dessa ord för mig själv är känslan av att det är jag. Orden är en direkt spegel av vem jag är. Och jag älskar att läsa om hur bra jag mådde i hela själen under den tiden. Det betyder inte att jag inte gör det nu, det är inte det jag säger. Det är bara det att under tiden i USA så var jag världsmästare på att belysa allt det vackra i vardagen och sätta ord på alla känslor som slog rot i mitt bröst. Om ja fick en pirrande känsla, så kunde jag beskriva den. Och när jag läser om den idag så jag kan jag bara blunda och så är jag helt plötsligt där igen. Tillbaka på den dagen, den tiden och med samma känsla i brösten. Jag älskar alla bilder och filmer som jag fick med mig hem och det drar alltid lika mycket i mungiporna när jag klickar fram dem på datorn. Ryggen känns alltid något rakare efter ett par sekunder framför tavlan med alla favoritbilder i mitt rum. Men ingenting kan ge mig en så speciellt känsla som mina rader från bloggen. Den är min personliga skatt och jag värderar den högre än guld. Det finns en materiell sak som jag värderar lika högt här i livet - det brev som Jennifer och Andy gav till mig kvällen innan jag satte punkt för det äventyret och lyfte pennan förr ett nytt. Jag har det inramat tillsammans med två bilder som ger värme i bröstet vid minsta anblick.
Om ett par veckor så byter löven färg och jag måste säga att det är med skräckblandad förtjusning som jag öppnar upp mina armar för hösten. Precis som jag skrev innan så älskar jag att drömma, fantisera och planera. Blunda och tänka hur allt skulle kunna bli. Med dröm i blicken vila ögonen på någonting långt, långt bort och glömma nuet för ett stund ´för det som komma skall.. Längta, hoppas och känna en iver efter att få sätta ned pennan. Jag har blivit antagen till Grythyttan, ordnat med boende och gjort klart med det mesta här hemma. Det är inte längre löst prat om att flytta hemifrån utan nu renoveras ett gästrum och det som alltid varit mitt rum blir till lillebrors. Och det känns faktiskt skönt till min stora förvåning! Vad jag har lärt mig av mig själv är att jag trivs som bäst när saker och ting händer och hur mycket det än blåser så älskar jag känslan av att låta håret flyga fritt med vinden.
Året i USA har gett mig så mycket att världens alla ord varken räcker till eller gör mina känslor rättvisa. Det märkliga är dock hur lätt det är att falla tillbaka i gamla mönster bara för att man går på samma golv som förr. Precis som om fötterna gör som de alltid gjort oavsett vilket underlag de har mött den senaste tiden. Jag har vandrat milslånga stränder i Miami och doppat fötterna i Atlanten. Strosat gator upp och ned i San Francisco och känt hatkärlek när de branta backarna fick det att suga i benen. Listan skulle kunna fortsätta i all oändlighet men meningen är uppenbar - jag har levt min dröm. Att komma hem igen var sedan lite som att vakna upp igen vilket har varit en enda stor bergochdalbana. Men hur mycket det här året hemma än må ha gett mig så räcker det inte ens upp till fotknölarna i jämförelse med San Franciscoäventyret.
Nu törstar hela jag efter någonting nytt som får det att kittla i magen. Någonting som ger spring i benen och ingen som helst lust att sitta still! Jag vill lära mig, se nya saker och lära känna nya ansikten. Till hösten väntar Grythyttan och även om det kan kännas osäkert vissa stunder så älskar jag känslan som jag kan ge mig själv - den om att ja klarar allt. Hur svajigt saker och ting än kan kännas till en början så lägger sig lugnet tillslut och man finnar sina egna saker att klamra sig fast vid. I USA fann jag Camilla, mig själv och en ny familj. Vad den närmsta framtiden och hösten kan ge mig vet jag först när jag kan se tillbaka på det i backspegeln. Tänka efter ska man aldrig göra innan!
All kärlek,
Lina
Om att skratta med hela själen
Ensamhet, du sköna ensamhet
Ikväll var min kväll och jag har hunnit med mycket fastän ingenting riktigt har blivit gjort. Jag älskar den känslan. Vad jag vet är iallafall att jag har gjort vad jag velat, vad jag känt för och lyssnat helt och hållet till mig själv. Det är vad jag kallar kvalitets-tid med ingen mindre än mig själv. Jag älskar att ha människor omkring mig och inte ens jag skulle klara av av vara ensam en längre tid. Men lika viktigt som det är för en dator att stängas av ibland så tror jag att man behöver få koppla loss sig själv från omvärldens lite då och då. Tänka tyst, höra sina egna hjärtslag och lyssna till sin egen vilja och ingen annans ord.
För varje dag som går kan jag känna att jag kommer allt närmre den jag tror att jag är.
Lina
Onsdagspoesi
Hur viktigt är det att drömma?
Jag kan komma på mig själv närsomhelst med att drömma mig bort. Mitt i en konversation som jag själv satt igång, mitt i viktigaste momentet på jobbet, sista tuggan på lunchen, sista tanken innan jag somnar på kvällen, första tanken på morgonen innan solen ens gått upp, när jag borstar tänderna..you name it. Närsomhelst. Det är först nu på senare som jag verkligen fått upp ögonen för hur mycket jag egentligen tänker mig bort. Hur ofta jag är någon helt annanstans än i det nu som jag kanske egentligen borde befinna mig i. Det är inte så att det stör mig eller att jag på något sätt önskar att jag tänkte annorlunda eller på något sätt kunde trolla bort denna egenskap eller vad man nu väljer att kalla det. Inte alls så att det bromsar upp mitt liv eller min vardag, snarare tvärtom. Det triggar mig enormt. Känslan av att låta tankarna sväva iväg långt bortom allt det som annars är det enda rimliga. Släppa dem fria från alla vardagens tyglar med måsten, krav och allt annat som tar plats inom ramen för det som är just nu. Drömma sig bort om hur allt kunde vara, hur allt kan bli och hur man helst av allt önskar att allt skulle vara. Tänk om, tänk om, tänk om.. Jag älskar att tänka hur allt skulle kunna vara och jag älskar vetskapen om att allt som bara finns i min fantasi idag faktiskt kan bli till min verklighet bara jag vill. Alla stillbilder kan få liv om jag bara lägger manken till och ger mig tusan på att jag ska ta mig dit jag vill. Eller bli den jag vill, få det jag vill ha, stå i de skor och på den plats jag helst av allt vill!
Att drömma är för mig lite som att ha kvar ena benet i barndomen. Jag kan ibland känna en rädsla av att bli äldre. Av att någonstans på vägen mot att "hitta mig själv" istället tappa bort mig själv. En rädsla för att tappa bort all den glöd och den impulsivitet som barndomen har med sig och som får ögonen att tindra sådär självklart för ingenting särskilt. Jag kan vara rädd för att aldrig mer få känna det där pirret i magen som får en att vilja klättra på väggarna av längtan som fort man ser fram emot någonting speciellt. Det pirret som fick en att vända sig tusentals gånger i sängen kvällen innan julafton och som fick en att ligga vaken vaken med en ofattbar lycka i hela kroppen till ljudet av viskningar och klirrande porslin om morgonen på sin födelsedag. Jag har tror att så länge man vågar drömma och släppa taget om vardagen och allt allvar som framtiden onekligen bär med sig så har man föralltid kvar vinden i håret. För vågar man drömma så står man aldrig riktigt stilla.
Efter ett samtal med en nära vän igår så slog det mig än en gång hur uppenbart det egentligen är att jag bär på alla svar som jag frenetiskt går och letar efter dagarna i ända. Om jag bara satte mig ned i ett mörkt rum, med mig själv och tystnaden som enda sällskap, så är jag helt säker på att jag skulle veta vilken väg det är jag helst av allt vill gå. Säkerligen skulle jag med säkra steg resa mig ut från det rummet och i samma stund som jag öppnade dörren och klev över tröskeln så skulle fötterna leda mig precis dit jag vill. För innerst inne vet jag, innerst inne finns inga frågetecken utan bara självklarhet.
Det roliga med mig är att jag känner mig själv lite väl bra ibland. Jag vet precis vem jag ska vända mig till om jag har en lite sämre dag och behöver peppas för framtiden och få lite extra luft under vingarna och en knuff i ryggen. Jag vet precis vem jag ska fråga och vilka frågor som är bäst att ställa för att få de svar jag behöver. Och jag har en dag när allt går min väg och jordens dragningskraft känns lite väl klen så vet jag precis vem jag ska gå till som kan få mig ner på marken igen. Vem som kan få mig i balans igen och ned till en mer verklighetsbaserad nivå. Så egentligen så kan man säga att jag lika gärna skulle kunna gå till mig själv och ha mig själv som bollplank. Självklart skulle det aldrig fungera med tanke på att mina vänner och alla andra i min närhet är så pass kloka att de nästintill känner mig lika bra som jag känner mig själv. De vet lika väl som jag vilka ord jag behöver höra. De vet precis hur mycket kraft som behövs för att knuffa mig i den riktning som jag visar dragningskraft till. Lika mycket vet de när jag behöver hållas tillbaka för att jag är på väg att slita mig loss med på tok för mycket spring i benen.
Summa summarum: jag känner mig lite som min egen vän ibland. Lika väl som de i min närhet känner mig, känner jag nog mig själv.
Jag vet inte om det är en överdriven upprymdhet eller de 2 koppar kaffe som jag drack tidigare som får mig att sväva på moln just nu. Inte heller vet jag om det är ren inbillning eller på riktigt. Men det är någonting visst med ikväll. Jag skulle kunna sprinag ett marathon känns det som. Jag skulle utan tvekan kunna köra 5 friskispass efter varandra och ändå ha kvar energi så att det räcker och blir över. Skulle någon fråga mig om jag var med på att resa jorden runt eller rentav till månen redan ikväll så skulle jag utan tvekan svara "Självklart, jag är på!". Jag skulle kunna måla en hel vägg med tuschpenna, skriva sifforna 1-15000 för hand, gå ut och simma i snön. Om det är någon som känner sig tom på energi just ikväll så kan det vara så att jag har fått den. Och efter ett efterlängtat samtal från San Francisco för ett litet tag sen så känner jag mig ytterligare lite på topp.
Kan det vara så enkelt att jag äntligen valt en väg? Har jag lagt tyngden lite mer åt det ena hållet?
Just ikväll känner jag precis det pirr i magen som jag hade när jag var liten och längtade efter någonting. Det pirr som startade nere i tårna och spred sig som en kittling genom kroppen och enda upp till toppen av huvudet. Känslan man hade inom sig när man visste att tomten var på väg och man kunde höra klockans sekundvisares långsamma slag. Känslan som slog rot när fröken sa att det var dags att byta platser i klassrummet. Dagen innan en skolutflykt. När det plingade på dörren och man visste att det var bästa kompisen. Känslan man hade när det var en minut kvar av matchen och man insåg att man höll på att vinna. Den känsla man fick när man väntade samtal från BB när man visste att ett syskon var på väg in i livet. Känslan av att se fram emot någonting, bli upprymd till tusen och sväva som på moln.
Det är just när man känner så här som det märks att man verkligen lever.
Take your time, think a lot
Well think of everything you've got
For you will still be here tomorrow
But your dreams may not.
Lina
Enkelt.
So the question is - when you see a buffet of amazing foods and you want to eat them all, you have to ask yourself - which of these foods will always be here?
En eftermiddag med samlade tankar och solsken i blick
Det roliga med mig är att det är först nu som jag börjar inse att de flesta besluten som jag står, eller har stått, framför hittils i livet inte är mer än chanser! En möjlighet att se någonting nytt och packa ryggsäcken med ännu mer erfarenheter att ta med längs med vägen. För mig är ett beslut lika med flera kilo extra på axlarna. Mer som ett hinder mer än ett tillfälle att byta riktning och få någonting nytt. Nu när jag skriver det så ser jag ju själv hur dumt det är. I och med att jag har pratat så mycket om framtiden, dåtiden och nutiden sedan livet tog fartpå riktigt förra sommaren så har jag lärt mig otroligt mycket om mig själv. Det är precis som om jag pratar för att höra mig själv säga vissa saker. De ord som jag mest behöver höra vissa stunder kan inte helt oväntat komma från ingen annan än mig själv!
Frågan är om det verkligen är värt all den tid som det tar att väga för och nackdelar mot varandra innan man bestämmer sig för att hoppa på ett tåg? Om man behöver rynka pannan för minsta lilla osäkerhet? Borde man tänka efter redan innan? Följa med vinden och följa hjärtat även om det känns läskigt och inte hundra procent?
Vad som än händer till hösten så lovar jag mig själv att lyssna till mig själv. Det handlar inte om att få någon som helst uppenbarelse eller ett tecken på att det är just den här vägen som du ska välja. Mer om att välja, satsa allt på just det beslutet och sedan fokusera 100% utan att vända sig över axeln redan efter ett par steg och tänka "tänk om.." Då har man redan där fällt krokben för sig själv och suddat ut det där klara målet som man såg framför sig den dagen man valde väg. Utan vad det handlar om är att välja väg efter vad som känns rätt för stunden. För lika mycket som livet kan skifta från svart till vitt och från färgglatt till grått som sten förändras även tankarna och med det ställningstagandet till det beslut man står inför. Vad jag lovar mig själv är att känna efter vad som känns rätt. För jag vet att hur mycket jag än pratar med de människor som står mig allra närmast så har jag ändå svaret inom mig. Någonstans bland all panik, i snårskogen och myllret av plus och minus. Det spelar nog ingen roll hur mycket jag än bollar mina tankar och planer för i slutändan är det ändå jag själv som måste lägga vikten på endera vänster eller höger ben och låta stegen leda mig in på en ny väg.
Jag vet att jag kommer att stå och väga på vänster ben ena dagen för att redan nästa dag vända över vikten till det högra och så tvärtom igen dagen efter. Jag har vaknat som berusad av entusiasm flera dagar den senaste tiden, som fylld till bredden av livslust och säker ända ut i fingertopparna på vilket väg det är jag vill ta! Precis som om nattens lugn har vaggat mig till ett beslut. Samtidigt vet jag att känslan av att vara hundra procent säker svalnar med tiden likt ett brinnande ljus som avtar i styrka. Jag vet att jag redan nästa morgon kan vakna med en helt annan känsla, lika stark och säker som dagen innan men med ett helt annat mål i sikte. Samtidigt vet jag att jag tredje morgonen kan vakna upp i ett diffust mörker och inte ens veta vilken fot jag borde sätta ned först från sängkanten. Jag vet också att jag vet vad jag vill även om jag inte riktigt kan se det alla dagar. Jag vet precis vad som får mig på humör, vad som får mig att brinna och vad som kittlar under fötterna och får livet att kännas riktigt härligt. Jag tror till och med att jag vet vad jag vill. Jag tror jag vet vart jag ska och hur jag ska ta mig dit. Egentligen är nog tror helt fel ord. Jag vet!
Så vart nu än hösten bär mig så kan jag lova att jag är där med hela hjärtat. Mycket lockar och jag älskar känslan av att bli upprymd över att få planera, fundera och tänka hur det skulle kunna bli. Det som får det att dra lite extra i mungiporna är San Francisco och Grythyttan. Två helt skilda världar med två helt olika meningar och mål. Men en sak har de ändå gemensamt; de får mig båda att känna ett lyckorus för framtiden. Och vad vore livet egentligen utan det?
Ibland är det skönt att bara sitta ned och samla alla de tusentals tankar som far runt i huvudet dagarna i ända. Idag på jobbet så kastade jag ut ett förslag i luften till Camilla om en eftermiddag långt bort från träning och måsten men med varsin dator, lite kaffe, mys och varandra vid matbordet och till det en hel del framtidsprat. Och det är precis vad vi har ägnat eftermiddagen åt. Nu har kvällen tagit över och det dagsljus som fanns utanför fönstret sist när jag tittade ur är som bortblåst och ersatt med mörker och en himmel svart som sot. Nu, 3 timmar, 1 kaffe, lite fika och en hel del surfande och prat senare så känner jag mig faktiskt i takt. I takt med vad vet jag inte riktigt, men jag känner mig mer samlad! Det är skönt ibland att bara ta vara på lite tid och ta till sig alla känslor som man har inom sig. För som jag sa; någonstans mitt i all ovetskap så vet jag nog så otroligt mycket mer om vad jag vill än vad jag egentligen tror. Jag vet ju iallafall vilka vägar jag inte vill gå och bara det är ju en start. Bara genom att veta det så har jag ju flera tusen vägar bortsollade. Bara efter att ha suttit ned ett par timmar och tagit hand om lite tankar så känns det som om jag står lite mer fast på jorden. Och med den känslan är det så mycket lättare att gå den väg jag nu än väljer med beslutsamhet i stegen och solsken i blick.
Nu ska jag fylla på kaffekoppen, andas ut och känna eftersmaken av den här underbara eftermiddagen bland tusentals tankar!
Lina
Take time to realize, this all can pass you by
Finns det verkligen en mening i att sitta med förstoringsglas och granska varje millimeter av det man har i livet? Kan det vara så enkelt att vissa saker helt enkelt inte har några hakar och är precis så bra som de ser ut att vara vid första ögonblicket?
Jag har sagt det förut och jag skulle kunna säga det i all evighet: jag måste vara världens mest aktiva tänkare. Jag kan tänka, analysera och vrida och vända som ingen annan och fanns det ett världsrekord så skulle jag nog ta det utan vidare konkurrens. Som tur är så fick jag med mig en hel del annat än bara vackra bilder och minnen från året i San Francisco och visst finns det saker som präglat mitt sätt att vara men som inte syns utåt. Bland annat har jag lärt mig att man klarar så mycket mer än vad man tror och det är faktiskt i just de stunder som man tror att man ska spricka i tusen bitar som man lär känna sig själv. Just i de ögonblicken när man har som mest lust att ge upp och vända om så växer man ett par centimeter utan att man ens vet om det. Det handlar bara om att våga släppa taget och flyga med vinden. Jag älskar mina ord nu när jag väl ser mig själv skriva dem och jag vet att jag kan stå för varenda ett av dem. Det komiska är bara det att som nu, när en ny dörr har öppnats, så växer fötter plötsligt fast i marken. Vad hände med det där om att flyga med vinden?
Det bästa av allt är att jag är flera tusen erfarenheter rikare nu än vad jag var när jag sist hade ett stort beslut att brottas med! Och jag vet att så länge jag lyssnar till mig själv och känner efter så blir allt riktigt bra. Och när ett beslut väl är taget så är det bara att fästa blicken framåt och vända sig om bara för det som får en att växa. Slå bort alla tankar med "om" i och få sig själv att förstå att man gjort det enda rätta. Lyssnat till sig själv och ingen, precis ingen, annan.
Jag låg nyss och en inlägg ur min gamla blogg och det slog mig att jag trots allt känner mig själv riktigt bra! Det är en häftig känsla. Jag är precis samma Lina som då, innets inne iallafall. Visst har jag samlat på mig en hel del mer längs med vägen men orden skulle kunna vara som tagna från idag!
http://lifeoflina.blogg.se/2007/april/om-att-bli-aldre.html
Live a little!
Lina
Mycket tankar, lite tid
Dagarna flyter på bra bland promenader, prat, luncher på ställen vi saknat, häng med alla underbara människor och lagade middagar tillsammans. I lördags var vi hos Sanna och lagade mat som om ingenting hade hänt sedan sist! I söndags var vi här hemma och jag och Sanna slänge ihop lax med en kall pastasallad tillsammans som verkade gå bra hem!
Igår var det IKEA med Andy för hela slanten men innan dess for vi, Jag, Camilla och hann, förbi ett Peets och drack underbart kaffe ute i solen tills det kändes dax att styra stegen vidare. Han har flyttat ned sitt kontor till nedervåningen och behövde nya möbler och lite inspiration. Sedan blev det lunch i Orinda och uphhämtning och häng med barnen här hemma tills 5 tiden. Då var vi bjudna på Middag hos the Mills, Camillas värdfamilj, vilket var riktigt trevligt!
Igårkväll blev det maraton av allt möjligt i bion och kvällens roligaste moment var nog när Andy slog igång ett avsnitt av (???, har helt glömt namnet!!) som är ett inrednings program av stekigaste slaget. Igår fixade Gary, programmets centerpiece ungefär som han i Extreme home makeover, till en uteplats och herregud.. Vi snackar, utegrill, vi snackar lyx, vi snackar wow. Till saken hör kanske det att jag var hemma hos honom i somras och kollade in hans hem så jag kände igen mig igår när jag såg det på tv. Det roligaste är väl kanske att han spelar programledare och inte ägare till huset så man får känslan av att det inte alls är hans fru som han hjälper..haha. Typiskt amerikansk.
Nu blir det dusch och sen frukost! Sedan väntar the city!
Love,
Lina
Lovely!
De känslor som fick kroppen att dansa av sig själv under hela gårdagen var inte att leka med! Det var precis som att åka bergochdalbana där det riktigt sög till i magen vissa stunder, kändes helt lungt och normalt andra för att redan nästa sekund slå om till ett rejält illamående. Men alltsammans höll innehöll ändå en riktigt bra känsla!
Hela äventyret tog avstamp redan i fredagsmorse vid 4 tiden svensk tid. (Tiden har redan fällt krokben på mig och jag fattar knappt när och hur jag egentligen har tagit mig hit..) Väckarklockan ringde iallafall 4.15 efter hela 3 timmars sömn och jag vaknade pigg som en lärka fastän jag inte ens hört signalen. Men vaknade gjorde jag! Mackorna packades ned, väskorna rullades ut, myskläderna åkte på och vid 5 kom Johanna the driver och hämtade upp oss. I bakhuvudet snurrade alla möjliga tankar men det var lite som att kroppen gick på autopilot och bara gjorde sitt utan att egentligen förstå vad som var på gång. Att jag skulle till San Francisco visste jag, men förstod det på riktigt gjorde jag verkligen inte! Under resan upp hann jag fundera igenom både 1, 2 och 3 gånger allt som jag fick för mig att jag hade glömt men insåg efter ett tag att allt var med!
På Stockholm C hade vi all tid i världen innan Arlanda Expressen skulle gå och ta oss till platsen där Svensk mark skulle bytas till Brittisk och Brittisk till Amerikansk. Efter en relativt smidig incheckning, och lite halv panik över att klockan verkade gå lite väl fort, var vi iallafall inne vid gaterna och hade lite tid på oss att hitta rätt och slå oss ned tillsammans med matsäcken. I lugn och ro åt vi, sneglade på monitorn som sa att boardingen till flighten mot London skulle börja 7.25, och kvittrade om allt möjligt roligt. Efter ett tag blev klockan lite väl mycket och 5 över halv 8 kändes en avgång klockan 7.50 på tok för nära för att få nerverna att ligga still.. Bakom oss satt en, EN, kvinna som väntade på att få gå ombord. Men vart var planet och VARFÖR stod det Dublin på monitorn helt plötsligt?! "Får vi bara fråga dig, vart ska du flyga?" sa jag till den enda kvinnan som satt bakom oss. "Dublin.." svarade hon och såg lite förundrad ut och hon kommit fel. Sedan svor vi ett bra tag, la benen på ryggen och sprang för våra liv för att hitta den rätta gaten. Bra start, härligt att boarda svettig. Underbart! Men med kom vi och en bra flygning fick vi över till London. 2 timmars uppvärmning för de 10 timmar som återstod. Underbart igen!
London var bra som bara den och på bara ett par sekunder hade vi båda plötsligt brittisk accent.. En grov sådan och inte var det vackert. Eller jo lite, men ingenting jämfört med amerikanskan. En lunch på en riktig brittisk pub senare och lagom tid med lugn och ro så boardade vi på planet hemåt igen och den här gången var det fullträff vid första gaten. Flygresan gick bra och de 11 timmar som resan tog försvann lagom snabbt bland bra böcker, tidningar, godis, mackor, ipods och gud vet vad. När San Francisco väl gjorde sig synligt under planets vingar for fjärilarna runt som om de var i snabbspolning i magen! Och lika mycket for de omkring när vi skulle till att träffa Sanna! Till saken hör kanske också det att Sanna är stans segaste och dök upp först 1 timma efter det att vi landat..haha. Visserligen var vi 45 tidiga och visst hamnade hon i bilkö men iallafall, det var skönt att få veta att det verkligen var Den Sanna som man saknat som mötte upp oss! Haha.
Det blev ett riktigt kärt återseende hemma hos Sanna först och massa kramar, teckningar och leenden. Underbar familj! Att vara vi 3 igen var riktigt roligt bara det. Att det inte kändes värst konstigt att vara hemma på Sandy court igen fick mig faktiskt inte att tappa balansen, precis som om jag förstod att det skulle bli så. Men jäklar vilken härlig känsla det var att vara på säker mark igen!
Ett minst lika kärt återseende blev det hemma på Natasha drive när vi rullade upp mot gaten. Cooper sprang ut och mötte oss och jag hoppade ur bilen och hann upp i min famn. Stora killen liksom! Sen var det kramkalas i hallen och hur underbart det var att ses igen går nog inte ens att beskriva i ord! Bara det att alla barnen sprang fram och kramade mig till mitt namn tog bort alla fjärilar i magen och efter ett tag var allt som vanlig igen. Eller inte som vanligt, bättre. Kvällen stavades sedan födelsedagsmiddag för Camilla, tårta, massa prat, lek, guitar hero i bion och till sist en liten fest hos en svensk tjej i närheten. Där blev vi kvar till halv 5, HALV 5!!!, men jag kände mig ändå helt i form jetlag och tiddskillnadet till trots!
Imorse vaknade jag halv 8, pigg som en lärka och skrattade nästan åt mig själv för hur vaken jag var. Alla andra 5 tjejer sov som stockar och när Sanna sen vaknade till sa hon något i stil med hur inte fattade hur fan jag kunde..vara vaken alltså.. haha. Varje gång jag hörde nån tassa upp gick jag upp och försökte få kontakt. Tappra försök. Vid 10 tiden sov alla fortfarande så jag gick ut i sommarsolen och läste lite och åt ett äpple. Det doftade sommar, i bakgrunden gick en gräsklippare och åh vad skönt det var. Sedan var det efterlängtad frukost, lite lek och sen parken för hela slanten tillsammans med Sanna och hennes ungar. Moa och en annan tjej, Elin, var också på så där satt vi i solen och pratade, lekte och tog vara på tid.
Om det är härligt att vara tillbaka? Ja!
Om jag ångrar att jag åkte hem? Nej!
Om det känns sjukt bra att vara tillbaka om så bara för en vecka? Ja! Bättre än bäst. Helt perfekt.
Nu gäller det att ta vara på veckan!
Love!
Tillbaka!
Nu har jag vilat och samlat på mig en massa härliga tankar som bara väntar på att få fingrarna att dansa över tangentbordet igen:)
Kärlek!
I love it!
Jag vet att jag tar världsrekordet i att dålig updatering, men jag tar den förstaplatsen med gott samvete. Jag har semester, semester, semester och det är helt underbart!
Vi sover ut om mornarna långt ifrån alla alarmklockor och måsten. Vi äter god frulle varje morgon i lugn och ro! Vi spelar spel och lyssnar på bra musik. Jag, Camilla och Sanna, tills hon åkte tillbaka till San francisco i torsdags, har en hel övervåning för oss själva vilket är underbart. Vi tar vara på tiden och om varandra. I just love it!
Vi har badat i poolen och gjort världens snyggaste hopp i från trampolinen. Vi har lagat super goda middagar tillsammans och ätit en massa gott. Vi har varit i två Christmas stores och blivit 5 år igen! Vad har vi mer gjort? Jo! Vi har varit i en Botanical Garden och promenerat omkring bland vacker natur, blommor, träd och grönska. Det var precis dagen innan vi kramade Sanna hej då för ett par månader vilket kändes som en helt fantastiskt bra avrundning av det här äventyret. Eller nej, jag skrev fel. Vi kramade inte alls henne hej då utan det var ett vi ses! Sedan har vi strosat i shopping mall och ätit mysiga långa middagar ute jag och Camilla. Vi har varit och sett My Fair Lady med hennes mormor och Grandpa i en alldeles underbart vacker teater i downtown Norfolk. Vi har varit på ett Tea house och haft en riktig english tea party med snittar, scones och lemon curd. Vi har tagit promenader, suttit ute och pratat i solen, läst böcker, packat en varsin väska och skrattat. En kväll låg vi och pratade 3 timmar innan klockan blev allt för mycket och vi för hungriga. Då smög vi ner till köket och gjorde mackor, skorpor och varm choklad och hade picnic i sängen. Sedan har jag blivit i puttad i poolen med kläderna på av Camilla som kände för det. Och jag måste erkänna att det var riktigt härligt! Idag var vi och såg på bio och grät ikapp till mästerverket A night in Rodante. Den var helt underbart. Precis som den tiden vi haft här.
Eller har här kanske jag ska säga, för än är det inte slut! 3 days to go my friends 3 more days!
Nu ska jag lägga mig och läsa och inte ska jag tänka en sekund på morgondagen. För vi har semester och tar dagen som den kommer!
I just love it!
Lina
Den här bjuder jag på bara för att den är så himla kul..haha. Den är verkligen det!
En efterlangtad rapport!
Jaha! Egentligen var det väl meningen att jag skulle släcka lampan, vända mig om på sidan, blunda och göra allt för att falla in bland drömmarnas skona värld. Men nar kapitlet i boken var slut så kände jag verkligen inte alls för att sova. Istället hamnade händerna under huvudet och så var tankarna i full gång igen. Så jag var bara tvungen att smyga ut och hämta in datorn hit till sängen.
Behovet av att behöva blogga om vad som händer här stup i kvarten har väl inte varit så fantastiskt starkt den senaste tiden. Det har nog inte gått förbi någon skulle jag tro, haha. Det som förut var ett par 2,3 sidor har sakta men säkert krympt ned sig till 1 eller i vissa fall bara ett par rader. Om jag ska vara ärlig så är jag helt överlycklig över det. Jag har verkligen lärt mig vad det innebär att leva i nuet. Och luften smakar bra mycket bättre i varje andetag när man väl har lärt sig att göra det.
Så när lusten nu smög sig på så var det som ett tecken att datorn skulle fram. Så nu ligger jag här i sängen, med lampan tänd på nattduksbordet, och ska försöka väcka liv i det som hänt de senaste dagarna. Och det är en hel del mina vänner, tro mig. En hel del. Men det häftigaste med att skriva ned lite tankar och ord om vad man har varit med om under en tid är det att man verkligen får liv i det igen. Det är precis som att ta fram ett fotografi, drunkna med blicken i det, och vara där igen på bara ett par sekunder. Man minns alla dofter, allt som sades och man hör till och med rösterna igen. (Nu slog det mig att jag skrev man igen, jag menar jag. Mamma säger alltid till mig att jag måste sluta säga man och använda ordet jag istället!) Jag minns allt precis som om det hände för bara ett par sekunder sedan. Det är häftigt det där med att minnas. Det måste vara det närmsta en tidsmaskin som människan någonsin kan komma.
De senaste dagarna har varit ett riktigt äventyr och jag är så glad att jag tog mig tiden, modet och orken att genomföra hela resan. Det var lite som att meta utan bete och om jag ska vara ärlig så tvekade jag faktiskt ett par gånger om det verkligen skulle bli någonting att minnas. Jag vet att jag skrev det i något av de allra första inläggen, det kan till och med har varit det första, att jag är en riktig planerare. En som gärna förbereder, pratar om och längtar till men som aldrig riktigt är med hela vägen fram och förvandlar dröm till verklighet. Jag fantiserar hellre och låter mig bli helt uppspelt av alla idéer! Lite så måste jag nog säga att det var med hela den här resan till Minnesota: planeringen var underbar men när det sedan var dags att checka in på flygplatsen så blev allt lite väl mycket verklighet. Fast nja, nu överdrev jag nog lite. På flygplatsen hade jag hunnit bli kolugn, det var nog ett par dagar innan som jag förstod att jag faktiskt skulle åka dit också och att det inte bara var planering!
Resan norrut gick prima ballerina förutom det faktum att jag lyckades ha "turen" att hamna bredvid en man i 200kg klassen längst bak i planet. Jag skojar inte, ALLRA längst bak till vänster. En fönsterplats också. Inte fasen vinner man någon miljon på lotto men när det handlar om att en person ska få fönsterplatsen bredvid herr luftballong så är det självklart så att turen kommer till Lina. Han pratade, pratade och pratade.. orden verkade aldrig ta slut! När vi väl var framme vid mellanlandningen i Atlanta så ville jag gå så fort jag bara kunde och kikade bara som allra hastigast på monitorerna som visade vart alla avgångar gick från. Terminal B. "Yes", tänkte jag och smög iväg lite lätt. Om jag lyckades? Nej, varför skulle det gå så lätt? Han skulle naturligtvis också till B! Woho! Som tur var hade han ett högt gate nummer och jag ett lågt så våra vägar skildes vid rulltrappan vid terminal B. Men det roliga tar inte slut här inte! När det är någon halvtimma kvar tills planet ska lyfta, och några få minuter kvar till boarding, så får jag en känsla.. Jag tar upp biljetten och dubbelkollar tiderna. Hm, det var någonting som inte stämde. 2 minuters skillnad mellan avgångstiderna. Delta och Northwest. FEL TERMINAL! Så det slutade med att jag fick springa maraton genom flygplatsen, ta ett tåg till rätt terminal för att sedan dyngsvettig smyga in i kön till boardingen utan att se helt andfådd ut.. Jag skulle ha skrattat om jag sett mig själv, haha..
På flygplatsen i Minneapolis kom Melissa och hämtade upp mig och trots att jag var riktigt orolig över att inte känna igen henne så gjorde jag faktiskt det! Vi hann svänga förbi ett Pizza ställe och äta middag innan hon visade mig sin mysiga lägenhet och presenterade sig för sin ursöta Yorkshire terrier till sambo, Ted. Vi slog på Little Miss Sunshine och efter filmen kröp jag ned och somnade riktigt gott efter en hel dag på resande fot.
På torsdagen jobbade Melissa under förmiddagen så jag fick lite tid för mig själv. Jag sov tills jag vaknade, åt frukost framför tv:n, duschade bort all flygplanskänsla och tog det bara lugnt. Vid 12 tiden kom hon och hämtade upp mig och så åt vi italiensk lunch på ett pasta ställe. Dagens första äventyr var det Svenska Institutet som är ett stort slott mitt i Minneapolis. Det är väldigt fint bevarat och dessutom hade de drottning Silvias alla Nobelklänningar på utställning just nu. Så vi gick runt och strosade där i säkert 2 timmar bland klänningar, kungafamiljen och en hel våning med fakta och bevarade brev och saker från svenskar som utvandrade för ett bra tag sedan. Och som så många gånger förr kände jag mig riktigt stolt för att vara svensk!
Dagens andra stopp var på MIA, Minneapolis Institute of Art där vi gick runt ett bra tag och spanade in massa vackra målningar och annat modern konst. Det är häftigt hur museum har trollbundit mig de senaste gångerna jag besökt dem. I love it! Det gör mig så lugn av att bara gå omkring där i min egen takt och under tystnad betrakta all konst. Det kallar jag av att leva i nuet och bara njuta. Efter museet for vi till en stor trädgård utomhus med lite konst och vackra växter och blommor.
Klockan 6.30 hade vi bord på ett asiatiskt ställe och med tanke på att klockan var för lite för att åka dit så körde Melissa mig runt i St Paul och Minneapolis. Och vilka häftiga städer! Det märks att de kämpar för att bevara det antika och det gamla i de här delarna av delstaten! Jag fick se de mest kända byggnaderna, universitetet och en hel del hus som fick mig att tappa andan både en och två gånger! Middagen blev lika underbar som rundturen! Till förrätt beställde vi in små filopajer med hallon och färskost och så någonting som gjorde att de fick lite hetta. Till det ett par fantastiskt goda vårullar på avokado. Varmrätten var en riktig fröjd för smaklökarna den med; steak med krispiga potatis skivor och en god sky till det. Mums!
På fredagsmorgonen packade vi väskorna och for norrut mot Wisconsin, Spirit och Melissas mamma Lynn och styvpappa Jim. Under vägen upp åkte vi igenom ett fyratal systerstäder till svenska städer. Bland annat en stad som hette Lindström. Det var en 3 och en halvtimmas körning innan vi äntligen saktade in vid den lokala puben i Ogama, grannbyn till Spirit. Jims bror och syster äger puben där så det blev en hel del kramar och prat där inne. Jims bror, som gick under namnet Uncle Ronald, var en riktig sköning som tyckte allt jag sa var fantastiskt och att jag var the Queen of the world ungefär, haha. En av höjdpunkterna var nog ändå när han lyckades lura i mig att en äldre man vid bardisken var svensk och att jag skulle prata lite med honom när han kom över. Och visst gjorde jag det, och visst kunde han inte ett ord svenska... Uncle Ronald skrattade så att han grät, haha.
Efter ett tag bar det av till huset som Jim och Lynn äger. Jim är alltså barnbarn till Emmas syster. Har jag förstått det rätt då? Han är i alla fall uppvuxen i huset som är ett riktigt lanthus med mysiga rum och en knarrande trappa. Och ute vid biluppfarten hänger mycket riktigt en svensk flagga! På uteplatsen slog jag mig ned tillsammans med de andra och så fick jag läsa igenom häftet som Håkan har skrivit ihop om hela historien. Och en halvtimma senare kände jag mig faktiskt bra mycket mer med på noterna och plötsligt så kände jag mig lite som hemma. Det var med en riktigt häftigt känsla som jag läste mer och mer och tillslut kom fram så långt i tiden att farmors namn nämndes. Då slog det mig att jag faktiskt har band till hela den här makalösa historien.
Till eftermiddagen tog jag och Melissa en promenad till grannhuset där Lois bor. Jag visste ju häromdagen hur hon var släkt med oss men nu har jag helt glömt. Hur är det nu som det ligger till? Där satt vi i alla fall och pratade ett bra tag innan vi bestämde att vi skulle ses imorgon igen. Innan det var dags för middag tog de upp mig till Wisconsins högsta plats med en helt obeskrivlig utsikt. Det allra mest fantastiska var att hela staden var klädd i höstens alla färger och jag har aldrig i hela mitt liv sett så tydliga färger. Det var som en hel palett! Efter den upplevelsen var det dags för en helt annan, ett besök på Emmas och Albins gravplatser. Det var också en häftig upplevelse! Middag åt vi på ett hak mitt ute i ingenstans bland lite människor som inte verkade ha sett en spegel på ett par år. Haha, ursäkta språket med herre jäklar så folk såg ut däruppe!
Lördagsmorgonen stavades lugn och en god frukost med egg and bacon toast. Efter det hämtade jag och Melissa upp Lois och så åkte vi ned till byn där det var christmas tree parade och ett myller av människor. Ogama, den stad som såg ut att ligga i djup sömn bara dagen innan, var plötsligt full med liv och rörelse, små stånd och doft av grill. Fast jag måste få klämma in det här igen, shit så människorna såg ut. Jag som trodde att 80 talet var förbi? I alla fall så lyckades vi träffa på några i släkten Lind och byta ett par ord med dem vilket var trevligt! De är alltså Emmas och Albins barnbarn. Vi hann också med att åka förbi och kika på gården där Emma bodde och så kyrkan dit de alltid gick. Vid lunchtid bjöd Lois på fika och det märktes verkligen att hon har vuxit upp med svenska föräldrar för det var riktigt svenskt fika det där. Lite smörgåsar, kakor, pålägg och så dukat med porslin och gulliga kaffekoppar. I love it!
Till kvällen kom det över lite syskon på Jims sida och så grillade de hamburgare och bratwurst ute i höstkvällen. Vädret var helt underbart, friskt och med en doft av höst i luften. Vindarna var så där lite lagom kyliga att det var skönt att värma fingrarna vid grillen lite då och då. Uncle Ronald kom över efter tag han med tillsammans med ett par andra vänner. Jims äldste bror Carl och Jim mindes faktiskt en fras på svenska som de alltid fick höra från sin mamma. Hon brukade nämligen dricka kaffe med Lois mamma varje dag och dessa två kvinnor pratade alltid svenska med varandra när de inte ville att barnen skulle förstå eller höra på. Så det enda som Carl och Jim minns från svenskan är "förstår du mig?" Förmodligen har mammorna frågat dem det för att försäkra sig om att det inte förstått ett skvatt. J Lois däremot förstod faktiskt svenska riktigt bra som barn med dessvärre har den bleknat med åren. Hemma hos henne fick jag förresten se och hålla i en skål som Emma gav till hennes föräldrar i bröllopsgåva. Hon sa det att Håkan hade sagt att det var "en riktigt häftig känsla att få hålla i någonting som Emma också hållit i" Jag kan inte annat än hålla med. För det var faktiskt riktigt häftigt.
Under kvällen som var så vandrade släktbilden runt som togs i samband med att Lois, Melissa och Lynn var och hälsade på förra året. Alla var jätte intresserade av att få veta vem som var vem och så tyckte de att alla såg så glada och friska ut! Det måste väl vara en underbar komplimang? Uncle Ronald fick också upp ögonen för en viss kusin Klara, haha!!
På söndagen sov vi ut och dagen fick sig en långsam start i sin egen takt. Utanför låg daggen kvar i gräset och luften var alldeles kall och frisk. Jag älskar hösten, så är det bara. Vid 10 tiden åkte vi till ett frukostställe mitt ute i ingenstans med en makalös utsikt över en sjö omringad av träd klädda i höstkappa. En bra avrundning på en minst lika bra helt med andra ord!
Efter frukosten var det dags att byta delstat igen från Wisconsin till Minnesota och efter 4 timmar var vi äntligen framme vid Melissas lägenhet igen. Det blev en riktigt skön och slapp söndag med två filmer, middag framför tv:n och för min del en massa pussel med packningen. Puh! Det känns som om det är allt jag gör; packar, packar upp. Packar, packar upp. Pusslar med vikt, packar om, fördelar allt i andra väskor och rensar bort lite onödigheter Men som tur är så har jag ju en hel del fina bilder som faktiskt påminner mig om att jag har gjort annat den här sista tiden ocksåJ. Hur jag än gör så känns det alltid som om jag får med mig 5kg extra från varje ställe. Hur kan det komma sig? Det skulle i sådana fall vara om upplevelser mäts i kilo? Det har jag dock lite svårt att tro!
3:50 på måndagsmorgonen så ringde alarmet och så var det dags att sparka igång en ny vecka! Lilla Ted kom och la sig hos mig en stund innan jag klev upp. Jag behöver nog inte gymma på ett bra tag med tanke på hur pass tung min väska var att få ned för trapporna den morgonen. Oh lala. Det var i alla fall med en härlig känsla i bröstet som jag vinkade av Melissa på St Pauls flygplats och tog sikte på nytt mot Norfolk. Redan på kvällen efter det att Sanna och Camilla lämnat Miami så kände jag hur mycket jag saknade dem, och hur van jag var att ha dem vid min sida hela tiden, och just där på flygplatsen slog det mig att jag minsann skulle få dem snart igen. Trots att det bara var ett par dagar så kände jag ändå att jag behövde dem!
Flygningen gick prima ballerina trots att det blev lite väl långt! På något vänster gick min flygning via Atlanta och Charlotte innan jag fick landa inom samma delstat som Sanna och Camilla. Om man ränkar med alla mellanladningarn som jag har gjort de senaste två veckor så har jag varit i 7 delstater. I Kalifornien, Atlanta, Florida, Minnesota, Wisconsin, North Carolina och Virginia. Haha, jag säger då det. Ska man vara ute och resa så ska man!
Life is good!
Nu har det gatt och blivit torsdagsmorgon har i Virginia! Jag har lovat mig sjalv att skriva ett par rader om vad som hander och fotter har hos Camillas mormor och grandpa men jag later det vanta tills skrivlusten tranger sig pa ordentligt:)
Love like there is no tomorrow! Om en vecka ar jag hemma i Sverige, lala!
Lina
Minneapolis nasta!
Jag tror nog att Camilla talade for oss alla nar hon forvanat sa "Men gud! Det ar ju verkligen redan tisdag idag!" i samma stund som vi rullade in vid Deltas del pa flyplatsen. Camilla och Sanna flog upp till Norfolk, Virginia lite tidigare idag for att bo hos Camillas mormor ett tag. Jag stannar kvar har hos hennes moster och morbror en natt till och det ska minsann bli intressant att se hur det kanns att sova ensam i 140 sangen for forsta gangen pa veckan. I borjan trodde vi nog alla att det skulle bli riktigt brakigt och bokigt om utrymmet men visst har det fungerar prima alla dagar. Jag har inte ens vaknat en enda gang under alla dessa natter. Att vi har haft semester till tusen har varitt helt underbart det med. Hur harligt ar det inte att somna om kvallen och inte ens behova agna en liten tanke at nar man behover ga upp dagen efter? Nar jag tanker efter sa har jag nog inte agnat en enda tanke at tiden pa hela den har veckan. Inte ens under dagtid. Det kallar jag for semester!
Eller nja, semester och semester. Jag har ju faktiskt inte ens nagot jobb att ha semester fran slog det mig just nu! haha!:)
Veckan har iallafall varit jatte harlig har is Miami. Eller egentligen sa bor vi narmre Fort Lauderdale an Miami och i en liten stadsdel som heter Miramar. Camillas moster Nikki har inga barn men de har 2 hundar och tva katter som de tar hand om som om de vore 4 sma barn! Nikki har varit ledig hela veckan som varit sa hon har varit en superstar och skjutsat oss omkring overallt och varit som en privat guide. Lyxigt!
Helgen pa South beach var harlig den med! Vi bodde bra och lokat med gangavstand till stranden och alla affarer. Allt ar sa bra upplagd vid Miami beach med tanke pa att alla resturanger ligger pa en enda gata langs med hela stranden. FAst det ar klart, en del ligger ju pa andra stallen ocksa. Vi hann iallafall med att kaka en riktigt god pasta carbonara, en bolognese och en annan god italiensk ciabatta! Mums! Nar vi var pa stranden under lordagen sa traffade jag och Camilla 2 svenska killar i vattnet som vi stod och pratade med ett bra tag. Det ar alltid lika kul nar man traffar andra svenskar har pa andra sidan jorden. Man gar liksom forbi varandra, haller kvar blicken lite langre och pratar med lite extra stora bokstaver till varandra bara for att hora om de reagerar pa svenskan. Sen blir man alltid lika forvanad nar de gor det och sager hej! haha. Riktigt roligt var det iallafall att traffa lite svenskar sa det slutade med att vi hangde med dem hela kvallen och gick ut tillsammans!
I sondags kom Nikki och hamtade oss efter det att vi checkat ut fran hotellet. Innan vi akte tillbaka hem till Miramar hann vi med en god brunch vid beachen och nagon timma i skuggan under en palm tillsammans med de svenska killarna. Sedan bar det av hem igen dar jag lagade en vasterbottenpaj till kvallens stora handelse. Just det! Det vankades kraftskiva! Nar vi var pa IKEA i torsdags sa handlade vi allt som vi kunde tankas behova..och lite till saklart! Kraftor, hattar, sanghaften, dekorationer, vasterbottenost och tunnbrod. Sjalvklart foll det med en och annan marabou mjolkchoklad i kundvagnen ocksa..:) Kraftskivan holls hos en granne till Nikki. En aldre farbror som heter Pedro och som aaalskar att sjunga en massa gamla sanger, Han ar riktigt rolig han! Vi fick dessutom sallskap av en van till Nikki. Sa hela den kvallen skalades det kraftor, det sorplades, det ats paj, sjongs sanger och hela den baletten. Riktigt mysigt var det! Camillas hade lagad kanongoda snittar med tunnbrod, skinka och salami som var riktigt fina!
Sondagen och alla de andra dagarna i all ara, gardagen var utan tvekan veckans hojdpunkt! Brian, Nikkis man, tog ledig och tog med oss 3 tjejer en timma soderut mot Key West. Dagen stavades snorkling!!!! Vi hyrde goggles, simfotter och snorkel och sedan bar det ivag ut med en riktigt vacker bat tillsammans med runt 15 andra. Vadret var helt perfekt for en dag pa sjon och det flaktade lagom skont nar baten val fick upp fart. De tva mannen ombord var 2 riktiga sjoman som sag ut att vara basta vanner med havet. De tog oss ungefar 20 minuter ut till snorkelstallet och herregud vilket kristallklart vatten! Det var helt obeskrivligt vackert! Efter ett par lektioner om hur man anvander simfotterna, snorkeln och flytvasten fick vi sa alla dyka i och simma runt bast vi ville. Underbart var bara fornamnet! Det var korallrev, fiskar i alla farger och former och vatten klart som bara den. Det ar en viss kansla som bosatter sig i brostet nar man simmar dar under vattnet bland tystnad och vacker omgivning. Fantastiskt. En av de haftigare fiskarna som jag sag var en svart en med klargul fena och med lysande bla prickar over hela sig! Juste! Jag sag en svensk fisk ocksa. En bla och gul randig!
Innan vi for hem efter det underbara aventyret hann vi med en riktigt god lunch pa ett hotell. Jag maste saga att jag har aldrig, aldrig, tyckt om hamburgare sa mycket som jag gor just nu. Ar det nagon Amerikarna kan laga sa ar det riktigt goda hamburgare. (..Men! Inget slar dock den som finns vid Pier 39 hemma i San Francisco. En med ananas och teryakisas!). Till efterratt hade vi den traditionella Key Lime Pien som faktiskt har sitt urspung just har!
Val hemma var vi alla sa utslagna att vi tog det lugnt hela kvallen. Det blev langa bad, tid till ingenting och som en avrundning pa dagen blev det tacos och en hallonpaj som jag och Sanna lagade. Mums!!
Idag har vi ocksa mest tagit det lungt. Vi lag och drog oss i sangen ganska lange imorse jag, Sanna och Camilla. Efter ett tag lyckades jag iallafall dra upp dem for lite frukost. Mellan frukost och lunch gjorde vi absolut ingenting och utan jag visste ordet av det ropade Camilla pa mig och sa att det var dax for lunch och efter det svenskt fika. Mums igen!
Vid 4 tiden idag slappte jag och Nikki av tjejerna vid flygplatsen och for forsta gangen pa lange kande jag mig riktigt duktigt pa att kramas och saga "vi ses!" Jag som brukar vara riktigt samst pa det! Woho! Till kvallen motte jag och Nikki upp Brian pa ett underbart Sushi stalle i narheten dar vi satt och at en massa gott ett bra tag. Det var en massa gott med ananas, sushi med mango och en massa annat gott som jag inte minns namnet pa. Gott var det i vilket fall som helst!
Nu borjar trottheten ta over har kanner jag..det kanske ar bast att jag tar och gar och lagger mig sa att jag ar tipp topp imorgon. Pedro, Nikkis granne ska skjutsa mig till flyget imorgon vilket lar bli valdigt intressant. Jag har hort att han kor med sin "egen stil" och har blivit tillsagd att det ar bast att jag ringer ett par ganger under morgonen sa att han inte glommer bort mig, haha. Skamt a sido, han ar riktigt rolig sa det har ska nog bli kul!
Imorgon gar flyget till Minneapolis och Melissa har lovat att mota upp mig vid bagagebandet! Spannande!:) Ibland undrar jag vad tusan det ar jag ska gora den har veckan, haha. Men sedan slar det mig att det ar en del av livet att slappa loss ibland och bara go crazy!
Love!
Lina
